Rydebäck 2.0, det är ni det. Alla ni som bor i Rydebäck idag. Själv är jag nog snarare version 1.0. Om inte rentav en Beta version.
Vi flyttade till Rydebäck 1968 och jag var mitt i det första skolåret. Det blev en resa från att kunna gå till skolan inne i Helsingborg, till att åka buss till byskolan i Vallåkra.
Vi flyttade in i ett av radhusen på Älgögatan som precis var färdigställt. Och mittemot byggdes nästa rad med hus. Allt var en sjuårings dröm, med byggarbetsplatser fulla av spännande material till kojor och lådbilar, stranden, fotbollsängarna, friheten.
Det är med de minnena i bagaget som jag nu har börjat fotografera Rydebäck idag. Vardag och fest, arbete och fritid. Och det är här som ni som vill följa projektet kommer att kunna hålla er uppdaterade. Jag kommer att lägga upp bilder när jag tagit dem, och alla som är med på bilderna har hunnit godkänna dem.

torsdag 31 augusti 2017

Att komma hem.


Ibland kan slumpen bjuda på de mest fantastiska överraskningar. Som senast när jag var i Rydebäck nu i augusti. Inför besöket hade jag slängt ut min vanliga förfrågan om övernattningsmöjlighet. Och fick svar från Linn Zetterström. De skulle precis flytta ut till Rydebäck och jag var hjärtligt välkommen att sova hos dem. Fantastiskt roligt tyckte jag men den stora överraskningen kom när hon gav mig adressen.
De hade köpt mitt föräldrahem!
I början på 70-talet byggde mina föräldrar det huset. Och nu hade Linn och Fredrik köpt det. Det blev en märklig, och förvånansvärt hemvan, upplevelse att vandra genom det halvtomma huset som de höll på att fylla med sina möbler. Och jag blev extra varm i hjärtat när jag upptäckte att de av en slump valt att ställa in en säng åt mig i det rum som en gång i tiden var mitt pojkrum.



På kvällen när jag anlänt bjöd de in mig att vara med på en liten grillmiddag med släkten.




Och som vanligt när man flyttar så är det inte helt klart i vilken låda man packat vad. Så det blev till att leta efter porslinet.





Tack än en gång för er gästfrihet, Linn och Fredrik!